Upphandlingens konsekvenser

Det var en gång ett ålderdomshem i Västerås. Det hette Södergården. Det blev föremål för upphandling. En kvalitetsupphandling. Pengarna skulle vara de samma. Kvalitén skulle avgöra. Kommunala utföraren proAros förlorade och en privat utförare vann. På några få poäng. Men den som vann lovade högre kvalité. Bland annat genom att ha en liten bättre beskriven profil. Djur, natur och hälsa utlovades.
Ett halvår har gått. Vad har hänt?
1. Maten lagas fortfarande i Södergårdens kök, är ungefär likvärdig som förut. Men lunchen har numer förrätt. En dag var det sparrissoppa: två paket varma koppen att dela på 14 personer... En annan dag levererades en påse morrötter till avdelningarna som skulle bli morrotssallad. Fast på avdelningarna finns inget rivjärn... En annan dag skulle serveras tomatsallad - som skulle göras på tre tomater och ett par cm purjo till 14 personer.
90 kronor i veckan per boende finns till frukost, mellanmål, eftermiddagsfika och kvällsmål. Det räcker inte till så mycket ingredienser till bullar eller färska bär till mellanmålet det.

2.På en våning inreds nu ett "medelhavsrum". På en annan ska det bli biosalong. På bottenvåningen ett spa. Men personalen har blivit färre. Fler delade turer och heltidare har tvingats gå ner på deltid. På ålderdomshemmet bor svårt sjuka människor. Flera dementa, andra halvsidesförlamade. De behöver någon som har tid att prata med dem. Som kan ta ut dem en stund, så de får känna sol och vind i ansiktet. De behöver händer, värme, kärlek och tid. Lukten av nybakade bullar. Så skulle jag vilja ha det den dagen jag blir så gammal och sjuk att jag inte kan bo hemma längre.

3. Tidigare skedde all social dokumentation med datorstöd. Nu är det tillbaka till pappersstadiet igen.

4. Tidigare var personalen stolt över sitt kvalitetsarbete BraVård. Det är borta. Ersatt av en pärm i ett skåp på avdelningen.

---

Jag är mycket kritisk till den upphandlingsmodell som tillämpas i Västerås. Varför ska ett boende som fungerar bra upphandlas så att kvalitetsarbete kastas över ända och personalen blir mer stressad. Det är inte bra för nån. Jo möjligen för det privata företag som vann upphandlingen och kan göra vinst på skattebetalarnas pengar. Men det är knappast bra för Kalle, Stina, Inga och alla de andra som bor där.