Har ägnat en del av julledigheten att läsa hjärnforskaren, läkaren och debattören Martin Ingvars "En liten bok om dyslexi".
Först på 90-talet blev dyslexi erkänt som en diagnos som ger rätt till särskilt stöd. Men fortfarande saknas en nationell strategi för hur man ska hjälpa och stödja barn med dyslexi. Och kanske än mer alarmerande saknas en nationell strategi för hur man ska upptäcka barn med dyslexi. Tio procent av befolkningen har dyslexi. Det är ganska mycket. Ändå tar man inte i skolan i ett tidigt stadium reda på vilka barn som har det. En missriktad välmening? En ovilja att peka ut som leder till att de här barnen aldrig får samma chans som de som har lätt för sig?
Värst drabbar denna ovilja till tidiga insatser de barn som kommer från hem där det inte finns en tradition av att läsa. Det drabbar de barn som redan har det svårt.
Vilka barn är det som har lättast att i dag få en dyslexiutredning? Jo, barn från medelklasshem, som har föräldrar som kan tala för sina barn.
Dessutom är det svårt att få särskilt stöd och hjälp om man inte har en dyslexidiagnos. Om man har svårt att läsa och skriva av andra skäl, till exempel sociala,ja, då får man skylla sig själv.
"Allt fler barn lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva flytande. Det beror inte på att antalet dyslektiker ökar, utan på att undervinsingen fungerar allt sämre för de elever som behöver en rejäl pedagogisk knuff för att komma igång. Barn som inte har superlätt att lära sig läsa får helt enkelt för lite språkträning.
De metoder som visat sig vara framgångsrecept för dyslektiker, fungerar även för andra lässvaga barn."
---
"Ett annat exempel på den ovetenskapliga hållningan är att man inte testar småsyskon till elever med dyslexi redan vid skolstarten - trots att man idag vet att den ärftliga faktorn är så stark." (Martin Ingvar)
Tänk vad mycket man skulle vinna på att sätta in resurserna tidigt. Barnen skulle få en bättre start och en ärligare chans. Det skulle ge fler vuxna som känner sig hemma i ett samhälle som kräver bra läs- och skrivförmåga.
Jag är så trött på låg- och mellanstadie-skolor som ska profilera sig med dramaprofil eller äventyrsprofil eller vad det nu kan vara, när man inte ens har vettiga verktyg till att lära barnen läsa! Hur vore det med en läs- och skrivarprofil- en profil som säger - denna skola är för alla - här ger vi ALLA barn en bra start. I den här skolan använder vi lustfyllda och vetenskapligt beprövade metoder. I den här skolan ser vi varje enskild elev från början.
måndag, januari 05, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
I den här viktiga frågan har du nu så mycket insikt och kunskaper att du bör använda de ingångar du har i politiken att kämpa, slåss, skriva och verka för att lärarutbildning och skolarbete förättras. Ett mycket angeläget arbete för att färre ungdomar (som seda blir vuxna)ska hamna i utanförskap./mona
Skicka en kommentar