Reaktioner

Har fått en del reaktioner på mitt "Stekpanneinlägg".
Tack för er som brytt er och hört av er. Martins råd om att skaffa mc är ju intressant. Har läst att han tycker det är den bästa formen av kontemplation
Jag har haft båge. Men det var inget för mig. Men att ägna sig åt något fysiskt där man inte klarar av att tänka på något annat är nyttigt för själen.
En person ansåg att det var fel av mig att beskriva mig själv som ensamstående, eftersom jag och barnens far har delad vårdnad.
Så när är man egentligen ensamstående? Det är kanske när man står helt själv utan en annan människa i hela världen. OCh då är jag ju inte ensamstående eftersom det är ganska många som jag står här tillsammans med.
En tyckte jag skulle ringa efter nån som kunde komma och hjälpa mig i hushållet ( gratis).
En person tyckte inte jag skulle skriva om mina våndor på bloggen, eftersom det kan skada mina framtida möjligheter.
Om det sista tror jag så här. Jo, jag funderade om det var rätt. Men jag tror vi är många som är i samma situation, som känner igen sig. Som känner att vi vill så mycket och tror att vi måste hinna så mycket och om vi nån gång säger nej till ett möte, ett uppdrag, så tror vi att vi går miste om något viktigt att folk ska tycka att vi är ovilliga, lata och ickeambitiösa. Det är jobbigt att vilja mycket. Och en konst att säga nej. En jävligt svår konst som jag försöker lära mig. Pratade med en kollega som hörde av sig igår. Att om man avsäger sig ett uppdrag så är vi så snabba med att fylla det med nåt annat...
Uppdrag finns hur många som helst. Och vill man göra en insats för sina barn, sin förening, sin kommun, sitt landsting, sitt land.... Ja, då blir det väldigt mycket ibland. Och så sitter man där i fällan.
Vi har också en förmåga att lasta på såna människor väldigt mycket utan att tänka. Istället för att hålla dom tillbaka och säga: stopp, vänta nu, är det så bra det där - ska du verkligen ta på dig det också?

Trevlig helg.