Västmanland brinner och mitt hjärta gråter

Rökridåerna har under dagen tätnat över Västerås. Röken som kommer från den stora skogsbranden fyra mil härifrån. Det svider i halsen och ögonen, fastän jag är inomhus och håller alla fönster stängda.
Men detta är ju ingenting mot hur de har det däruppe i det brinnande helvetet.

Är oroad och ledsen över att vårt fina Västmanland brinner. Oroas över vad som händer med Engelsberg där jag varit så många gånger, vandrat i världsarvet, beundrat de vackra fantasifulla gamla husen. Och Västervåla där jag en gång i en annan tid gjorde ett reportage om en kyrkvaktmästare. Byarna är evakuerade nu.

Och hur ska det gå för Norberg, fina fantastiska Norberg med sina kämpar som ordnar världens bästa skidlopp, har världens bästa fik och just nu Sveriges starkaste kommunalråd.
Jag beundrar Åsa Erikssons lugn och styrka. Hur sakligt hon informerar och ständigt uppdaterar sin face-booksida med konkret information.

Och jag blir förbannad över politiskt käbbel nu när ett halvt län håller på och brinner upp. Jag tycker att Reinfeldt är en enda stor bluff som inte åker ut och visar sitt stöd för alla där ute som sliter för att rädda skog, natur, hus, hem, djur och människor. På regeringens sida står det att man "följer utvecklingen noggrant". Följer??! Nä, det duger inte.

Och sen de där som klandrar räddningsledningen för att man inte gjorde mer tidigare. Men så billigt och lågt! Här är det människor som sliter dag och natt och så går nån LRF-snubbe från Dalarna och går ut och klandrar räddningsledningen.

Men jag beundrar alla fantastiska människor som ställer upp med vad de kan för att hjälpa. Det är makalöst vilken mobilisering som har gjorts i länet: från alla våra kommuner och från alla frivilliga.