Förra veckan gjorde jag en pryodag på demensboendet Tre små hus, där det också finns en dagverksamhet för demenssjuka.På boendet och dagverksamheten finns en särskild inriktning för yngre personer med demens. Den yngsta här är runt 55 år.
En dag i veckan är det dans här. De piggare som besöker dagverksamheten lyste av glädje när musikanten spelade upp. Även om minnet däruppe sviktar och man inte längre kan hålla reda på vilken dag det är, eller var man bor, sitter minnet av rytmen och foxtrotstegen kvar i kroppen och i fötterna. Bjöd upp en man som utan tvekan förde mig runt till takterna av en gammal Elvislåt.
Verkligen rörd blev jag när en av de anställda till slut, efter mycket pockande fick upp en en svårt demenssjuk man på dansgolvet. Annars satt han som en stenstod i sin stol, men nu spred sig ett leende över ansiktet när han stod där med armarna om undersköterskan och gungade i takt.
Inne på dagverksamheten var det många glada skratt och en varm stämning. En särskild pedagog har anställts för att ta hand om verksamheten för de yngre. Det blir mycket promenader och utflykter.
Viktigt är nu att profileringen på yngre personer med demens inte bara stannar vid en avdelning. Här gäller det att när det finns en plats ledig här i första hand erbjuda den till personer under 65 så att boendet kan fortsätta att utvecklas. För det finns fler personer i Västerås som är under 65 och har en demenssjukdom. Tyvärr får man lov att säga.
Ja, det här uppdraget jag har är verkligen att kastas mellan olika världar. I dag har jag fått svara på frågor från media om ett fall på ett annat demensboende i kommunen där en boende enligt lasarettet som gjort en anmälan, inte fått god vård.
När jag fick reda på detta i morse talade jag med direktören och kvalitetssamordnaren på sociala nämndernas förvaltning och gav ett uppdrag om att en extra tillsyn ska göras på boendet. Uppenbart är att något någonstans har gått fel. Avvikelserapportering borde ha skett långt tidigare.
Att skylla på varandra (landsting och kommun) om vems felet är leder inte framåt. Det viktiga är att det inte upprepas och att personen det handlar om får god vård och omsorg.
Tyvärr görs inte avvikelsrapportering i den omfattningen som det borde. Verksamheterna verkar inte se i tillräckligt hög grad att detta är ett viktigt instrument för utveckling och en försäkran om att äldre och andra får en vård av högsta kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar