fredag, september 20, 2013

Höga höjder och på samhällets skuggsida




Carin kör lyftkranen, 19 meter upp i luften. Inte undra på att jag ser sammanbiten ut...
Här till vänster syns den nya fantastiska lyftkranen som har kostat några miljoner och som snart är färdig att tas i bruk.Till höger syns en gammal kran som har gjort sitt och är pensionsfärdig.

 En båt kommer lastad med lite av varje. Ett halvt dygn tar det ungefär att lassa av båten.


 Här spontas den så kallade 70-talskajen. Nya regler gjorde att det blev bråttom med reparationerna som är en nätt liten kommunal investering på ett antal miljoner. Ingen har nytta av en kaj som rasat ner i Mälaren.

Den lagliga graffittiväggen i hamnen har blivit en succé. Klottret på stan har inte ökat som många befarat sen väggen infördes, snarare tvärtom.


Den här veckan pågår europeiska trafikantveckan. En EU-kampanj för att få folk att åka mer cykel, fötter eller kollektivtrafik och åka mindre bil. Vi har också klarat av den årliga seniorlunken i tisdags. 500 pensionärer vandrade på promenadstigarna på Lögarängen.

I tisdags förmiddag besökte jag Mälarhamnar, som ägs av Västerås stad och Köpings kommun. Till hamnen i Västerås kommer flera stora båtar från bland annat England och Holland varje vecka för att hämta eller lämna varor till företag i Västerås med omnejd.
Att transportera gods på sjön är ett mycket miljövänligt alternativ. Det är många lastbilar som får plats på en godsbåt. Det bullrar mindre, släpper ut mindre koldioxid, tar inte plats på vägar och järnvägar. Det är ett transportslag som bör användas mer.
Vad är det då som hindrar? Jo de snedfördelade kostnaderna. Medan väg och även järnväg är subventionerade av skattemedel, så ska sjöfarten bära sina egna kostnader. Är det klok politik när vägtrafiken orsakar problem i buller och utsläpp och våra järnvägar är igenkorkade? Nej, kan inte tycka det. Här behövs en förändring på riksplanet.

---

För någon vecka sedan gjorde jag september månads pryobesök. Förmiddagen tillbringade jag på Treklangen, ett ålderdomshem för 12 personer på översta våningen i ett trevåningshus på Hammarby. I våningarna 1 och 2 finns ett lågtröskelboende för grava missbrukare, Tallbacken. Där tillbringade jag eftermiddagen.

Äldreboendet Treklangen ska när nya Zethelius är klart flytta. Personalen på Tallbacken ser då fram emot för att förfoga över hela huset. Då kan lokalerna och vården planeras bättre. Och det behövs fler platser för dem med grava missbruksproblem som idag är hemlösa. På Tallbacken bor företrädesvis äldre personer. Jag kunde konstatera att ett par av dem nog skulle må bättre av att flytta till nåogt av våra äldreboenden, men om de inte själva vill är det inte mycket att göra.
-Du förstår många av de här människorna har inga anhöriga kvar. De har supit bort allt. Fru, barn, vänner. Vi i personalen är de enda de har. Vi är deras trygghet. Då är det svårt att flytta någon annan stans där man inte vet hur man blir bemött, förklarade enhetschefen för mig. Hörde om flera tragiska människoöden. Personer med ordnade förhållanden som hade fått hela sina tillvaro raserad av olika skäl. Arbetslöshet, förtidspension eller en personlig tragedi kan få den mista stabila att tappa fotfästet och sen går det snabbt utför.





  

I Treklangkläder 
på förmiddagen och Tallbackentröja på eftermiddagen.

Inga kommentarer: