Bränd hornhinna

Jag har gjort det. Jag erkänner. Jag - en sosse - har utnyttjat privat vård som inte finansieras via skattsedeln, utan av människor som har råd att hosta upp slantarna. Jag har operarat bort närsyntheten. Väck med linser. Väck med linsvätskor. Väck med glasögon.
Men nu ska jag berätta sanningen om detta ingrepp, som de som säljer operationerna, påstår inte gör ont. Sanningen är att det gör ONT och det är JÄTTELÄSKIGT.
Det känns som om ögat ska tryckas in i hjärnan på en. Och medan det trycks in blir allt svart...
Ajöss synen. Aldrig mer ska jag få skåda gula höstlöv, grönskande ängar och blåa hav tänkte jag, under den minut synen var borta. Men jag tänkte också på min briljanta partikamrat Catrin, som tillhör landstingsfullmäktiges vassaste talare. Hon ser ingenting och är alltid mest påläst av alla och sekreterare i alla sammanhang. "Det har ju gått bra för henne", tänkte jag.
Men sen kom synen tillbaka.
Det är dock ytterligare en sak som inte stod att läsa i informationen om laseroperationen:
Sniff sniff. Vad var det som luktade. Jo det luktade bränt! Bränd hornhinna! Min brända hornhinna. Uhh... Not nice...

Märklig är dock känslan att se allt skarpare än någonsin. Plötsligt märker jag att jag inte är ensam på kvällarna, som jag har trott. I hörnen trycker de tillsammans - dammråttorna.



Känner mig lurad - De sa att man skulle slippa linser efter operationen och så fick jag ännu större!