Dans och kritik

Förra veckan gjorde jag en pryodag på demensboendet Tre små hus, där det också finns en dagverksamhet för demenssjuka.På boendet och dagverksamheten finns en särskild inriktning för yngre personer med demens. Den yngsta här är runt 55 år. 

En dag i veckan är det dans här. De piggare som besöker dagverksamheten lyste av glädje när musikanten spelade upp. Även om minnet däruppe sviktar och man inte längre kan hålla reda på vilken dag det är, eller var man bor, sitter minnet av rytmen och foxtrotstegen kvar i kroppen och i fötterna. Bjöd upp en man som utan tvekan förde mig runt till takterna av en gammal Elvislåt. 

Verkligen rörd blev jag när en av de anställda till slut, efter mycket pockande fick upp en en svårt demenssjuk man på dansgolvet. Annars satt han som en stenstod i sin stol, men nu spred sig ett leende över ansiktet när han stod där med armarna om undersköterskan och gungade i takt.

Inne på dagverksamheten var det många glada skratt och en varm stämning. En särskild pedagog har anställts för att ta hand om verksamheten för de yngre. Det blir mycket promenader och utflykter.

Viktigt är nu att profileringen på yngre personer med demens inte bara stannar vid en avdelning. Här gäller det att när det finns en plats ledig här i första hand erbjuda den till personer under 65 så att boendet kan fortsätta att utvecklas. För det finns fler personer i Västerås som är under 65 och har en demenssjukdom. Tyvärr får man  lov att säga.

Ja, det här uppdraget jag har är verkligen att kastas mellan olika världar. I dag har jag fått svara på frågor från media om ett fall på ett annat demensboende i kommunen där en boende enligt lasarettet som gjort en anmälan, inte fått god vård.

När jag fick reda på detta i morse talade jag med direktören och kvalitetssamordnaren på sociala nämndernas förvaltning och gav ett uppdrag om att en extra tillsyn ska göras på boendet. Uppenbart är att något någonstans har gått fel. Avvikelserapportering borde ha skett långt tidigare.

Att skylla på varandra (landsting och kommun) om vems felet är leder inte framåt. Det viktiga är att det inte upprepas och att personen det handlar om får god vård och omsorg.

Tyvärr görs inte avvikelsrapportering i den omfattningen som det borde. Verksamheterna verkar inte se i tillräckligt hög grad att detta är ett viktigt instrument för utveckling och en försäkran om att äldre och andra får en vård av högsta kvalitet.

Sommaren snart här!

I går var en intensiv dag. Varvade tal, e-hemtjänstinvigningar och närvaro på Seniordagen på Aros Congress center med att lassa av det första lastbilsflaket sand på Västeråsarnas nya citynära sandstrand på Lögarängen. 

Radion, TV4, VLT och Västerås Tidning var där. 

På eftermiddagen hann jag med att göra ett besök hos fritisgårdarna och träffa två idérika och glada 15-åringar. Innan det var dags för kväller blev det en runda dörrknackning på Rönnby. Träffade bland annat en 58-årig kvinna som var mycket frustrerad att hon inte fick något jobb trots både utbildning och lång arbetslivserfarenhet.

Här är TV 4:as inslag från stranden.

Det svåra är inte enkelt

Sveriges television riks har valt att göra ett reportage från Västerås i morgon som kommer visas i deras morgonsändning och kvällssändning.
Vinkeln är att demensförbundet driver att vårdavgifter ska återbetalas eftersom en kvinna inte har fått värdig vård.

Bakom det hela ligger förstås en personlig tragik. En svårt demenssjuk kvinna, med en mycket besvärlig problematik. Demens är en mycket svår hjärnsjukdom som dessutom är obotlig. En del som drabbas av detta blir helt personlighetsförändrade vilket förstås är fruktansvärt för anhöriga runt omkring.

För att möta demenssjuka krävs tid, kunskap och ett bra bemötande.

I det fall som  skildras i tv, har man på boendet försökt verkligen att möta de anhörigas krav men framförallt har man att se till den enskildas behov.
Men de anhöriga har ändå inte känt sig trygga och har till sist valt att ta hem sin sjuka anhöriga och vårdar henne själv med stöd av hemtjänsten - som också är från kommunen.

Det är tråkigt att det har fått den här utvecklingen.
Men tråkigt är också att detta svärtar ner allt det fina jobb som görs av personalen på våra äldreboenden. Att anhöriga oroas i onödan.

Från Västerås stad har vi ett väl utvecklat system för regelbunden granskning och uppföljning. Det går inte att garantera sig mot att misstag görs. Men allt som anmäls följs upp och åtgärdas.

Det aktuella fallet har också granskats av Socialstyrelsen som kom fram till att kommunen inte har begått något fel.

På fredag är det dags för mig att återigen göra en pryodag i vården. Denna gång på ett gruppboende för demenssjuka...

Nytt och fräscht på Munkgatan

I dag var det dags att nyinviga Munkgatan som byggts om under sommaren. När jag började som ordförande i tekniska nämnden för tre år sedan fick vi se skisser på hur Munkgatan skulle byggas om. Någon ny cykelbana fanns inte med. Men det blev det ändring på. Nu finns både cykelbana och plats för människor, bussar och en och annan bil.

Välkomna hit!

Platsen där vi står idag är historisk på flera sätt. Här grundades ett dominikanerkloster på 1200-talet. Det revs på 1500-talet av Gustav Vasa som använde en del av stenen när slottet byggdes om.
Platsen där klostret byggdes var en liten ö som kallades Munkholmen, och för att komma dit fick munkarna ta sig över Lillån som går där Munkgatan går idag. Bron över ån fanns ungefär där Erik Hahrs gata går idag.

Genom århundradena flöt Lillån som ett bihang till Svartån och allteftersom åren gick orsakade den allt mer bekymmer. I slutet av 1800-talet var Lillån en förorenad del av staden eftersom det bland allt annat låg garverier och metallfabrik längs åkanten. I början av 1900-talet lades Lillån därför i en kulvert som fylldes igen och blev till den avenyliknande gata som fick namnet Munkgatan.

Allt eftersom åren gått har Munkgatan lite grann fått karaktären av en bakgata. Inför att busslinjenätet i Västerås lades om i augusti behövde gatan en ordentlig ombyggnad för att klara den ökade busstrafiken, och då passade vi också på att snygga upp och modernisera gatan. I buss-sammanhanget vill jag passa på att inflika att på Munkgatan körde den första omnibussen när busstrafiken började på 1920-talet.

Ovan mark syns en hel del förändring sedan arbetena satte igång i somras, men om ni tittar efter ordentligt så ser ni att det nya smälter väldigt väl in i det gamla.

Det har det blivit ljusare i änden mot Kopparbergsvägen, men framförallt har det blivit en cykelbana så att cyklister kan ta sig fram på ett mer säkert sätt till och från Kopparbergsvägen. Det har varit möjligt genom att ett körfält för bilar tagits bort. Framför ACC har utrymmet gjorts större så att det inte ska bli så trångt på trottoaren.

 Ja, det är stora förändringar på ovansidan, men de största arbetena har nog ändå skett under jord.
Fjärrvärmerören som lades ner på 50-talet har förnyats, det har lagts nya elledningar och markvärmen har fått nya ledningar.

Allt som allt har detta kostat 16,1 miljoner men kostnaden delas av Mälarenergi, fastighetsägaren Carlyle och Västerås stad. Västerås stads, eller rättare sagt skattebetalarnas kostnad i det här viktiga bygget har därför begränsats till cirka 3 miljoner.

Jag vill tacka alla inblandade för ett mycket gott arbete under svåra och pressade förhållanden. Det har varit komplicerat att göra så här stort arbete på en begränsad yta där det är så mycket trafik, men alla har arbetat mycket bra och målmedvetet för att slutresultatet skulle bli bra, och ni har verkligen lyckats. Ett stort tack till er alla.

Med det är det dags att lyfta undan staketet och förklara nya Munkgatan för öppnad.